Har precis varit med på mitt första föräldrarmöte i egenskap av förskollärare. Mycket intressant, lite nervöst och ganska trevligt. Alla överlevde, även jag själv! Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara förälder. Om jag tänker på dom barn som jag har på förskolan som jag tycker lite extra mycket om... dom som jag gärna skulle stoppa i handväskan när jag går hem, och hur mycket jag vill göra för att dom ska må bra och sånt, också försöker jag tänka hur det skulle vara att verkligen ha en egen... och ungefär där slutar jag tänka, för varje gång jag kommer så långt kommer jag fram till samma sak. Det kan omöjligen gå att föreställa sig hur det skulle kännas... frågan är om jag någonsin skulle låta någon annan vara med mitt barn...  Tänk om jag skulle bli värsta egenyttighetsmamman som inte ens skulle låna ut bäbisen till farmor...  Nää... ingen idé att spekulera, för som sagt, det kan omöjligen gå att föreställa sig hur det skulle vara.

Det är en av alla fördelar med mitt jobb. Jag får ju träffa så väldigt många barn att tycka om. För det är ju så att ju fler man tycker om ju större hjärta får man...

Har gjort en ny erfarenhet i veckan. Min sambo har nämligen varit jättesjuk och jag har nästan ringt till ambulansen. Det var läskigt. Man kan känna sig så fantastiskt maktlös när man inte kan göra något åt saker utan bara stå och titta på. Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte stod på mej mer där mitt i natten och struntade i sambons "jag mår bra, jag har bara lite feber". Men jag kanske tuffar till mej till nästa gång han hittar på att ha på tok för hög feber men vägrar göra något konstruktivt av den.

Nää... Nu är det dags för en låååång dusch och sen lite sömn innan jag får träffa alla mina favoritbarn igen. Fick förresten veta idag att jag får heltid en månad till. Hurra Hurra vad jag är bra!