Sjuk igen
Men Herregud, ska detta aldrig ta slut???
Jag HATAR snor, både mitt eget och andras. Jag bannlyser feber och jag mordhotar alla baciller. Funderar på hur jag skulle kunna leva i bacillcelibat i resten av livet och kommer fram till att det kan bli tämligen skitsvårt när jag läst 3 och 1/2 år på universitetet för att få ett jobb med arbetsuppgifter som till exempel: Torka snor medan jag äter, äta mat som någon nyss haft vänligheten att hosta i, trösta små lessna pyren som torkar av sina sorger på valfri plats på mitt ansikte eller mina kläder...
Jaa.. vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt att jag är dyngförkyld typ hela tiden... Men det är fortfarande otroligt irriterande att inte vara i skick att träna så mycket som jag vill och behöver för att få byta bältesfärg till jul... det vore liksom den optimala julklappen... mej själv inslagen med ett blått snöre istället för ett grönt... men om trenden håller i sig kan jag nog glömma den drömmen och bara accepteraatt så länge jag tänker fortsätta att utöva ett av sveriges viktigaste och intressantaste jobb får jag nog förbli grönbälte på mattan... men jag matchar ju iallafall.... med mattorna tänkte jag...
haha... och jag som hela tiden hävdar att de arbeten vi har gör oss immuna! Jag menar: Vi utsätter oss ju hela tiden för lagoma doser av baciller och borde därför klara oss igenom alla förkylningar och influensatider med glans...
Känner egen mig en aning. Jag hade världens fobi för just SNOR innan...jag upptäckte att jag inte kunde undkomma att detta...naturliga...FENOMEN...dagligen skulle hamna på någon av mina kroppsdelar. Som sagt, snorfobin är...bearbetad...eller i alla fall under bearbetning. Kan berätta om min första dag på en av mina praktikperioder då jag insåg att jag måste ändra min inställning till sn...Sitter och läser en sagobok för några 1-3:åringar. Upplever denna stund som väldigt gemytlig. Efter två -tre sidor ser jag i ögonvrån hur en av dessa helt underbara individer gräver sig DJUPT in i ena näshålet...OCH KLETAR DETTA...urgh...på MIN...ÄRM!? varav jag tystnar för en LÅNG sekund och funderar HUR jag ska tackla detta. Jag bestämmer mig därefter att denna känsla kan jag bara inte stå ut med dag efter dag, så jag antog ett nytt förhållningssätt till denna naturliga del av våra liv (precis som de tjatat om under utbildningen och det funkar faktiskt!)