Det är sent och jag vill varna för sliskigheter och sentimentala inlägg i nattimmarna...

Det finns några magiska minuter, inte varje dag, men oftast några gånger i veckan. Minuter fyllda av ro, tillfredställelse och lugn.
När Neela precis somnat i min famn och blir sådär tung och varm som trötta avslappnade barn blir.
När jag och Mårten varit oense och kommit till en lösning på bekymmret som får oss båda att känna oss som "ja, just så! Det här blir bra!".
När jag vaknar av fågelsång och ett glatt pyre bredvid mej och känner mej sådär ljuvligt utvilad.
När jag kännt mej lite ensam och nere och så ringer telefonen och någon på andra sidan luren vill roa mej en liten stund.
Eller som nu.
Mörker råder utanför, katterna är på jakt efter något spännande, lillan sover trygg i vagnen och Mårten sover utsträckt med heeela sängen för sig själv, och jag sitter i köket. Det är mörkt hos grannen och jag tittar på mina nya gardiner, på den matchande duken (jag vet- vi brukar typ aldrig ha duk på bordet, men jag fick den av min mamma och den är faktiskt fin!) och det är aldeles aldeles
 
Tyst.




(hann inte ens trycka på spara och publiceraknappen innan det gnällde  i sovrummet... Märk väl att jag skrev magiska minuter och inget annat... hehe)