Söndag morgon.

Mamma fyller 60 år - grattis till henne.

Vi är lätt förkylda hela familjen så när jag vaknar klockan sex och inte kan andas så stiger vi upp, jag och lillan. Mårten hör oss, vaknar och kliver upp han med. Vi gör "vanliga morgonsaker", Neela är lite gnällig. Jag tar av henne pyjamasen och sätter henne på pottan och hon bli jättelessen- piper och gnäller. Jag tror hon försöker säga "omma babba" och sträcker småhänderna efter Mårten, men hon låter konstig.

Hon börjar skaka där hon sitter och jag ropar åt Mårten att hämta kläder till Neela, hon verkar frysa jättemycket. Vi hjälps åt att klä henne och hon känns stel och "ovanlig". Huden är lite lätt blå och jag vet att jag tänkte att hon är inte lik sej... Hon jollrar inte och svarar inte när vi pratar med henne.

Jag gör iordning gröt-  tänker att hon borde få nåt varmt eftersom hon fryser. Får i henne en sked , sen vill hon inte ha mer. Plötsligt kräks hon. Det händer i princip aldrig nuförtiden. Jag vet att jag även då tänker att det här är inte bra... borde jag ringa sjukvårdrådgivningen... Säger till Mårten flera gånger att det är nåt konstigt med Neela, men känner mej som typisk nojjig förstagångsförälder så jag väljer att inte ringa. Mårten går och byter kläder och Neela piper. I vanliga fall skulle hon ropat på honom, men det är som att hon inte kan.

Vi tar fram frukost till oss själva och jag lämnar köket för att hämta nåt så jag hör hur mårten flyger upp från stolen och med panik i rösten ropar Neela! Jag vet inte om han säger åt mej att hon inte andas men jag kastar en blick in i köket och springer jag mot ytterdörren, låser upp och skriker "ut med henne!" Springer tillbaka in i hallen och får med mej en telefon, slår 112.

Neela hänger livlös i Mårtens armar och jag tror att han ropar hennes namn om och om igen. Jag springer över till grannen, det är det enda jag kommer på - dom har haft många barn - dom vet vad  vi ska göra. Jag ringer på ringklockan samtidigt som larmtanten svarar

 MIN BÄBIS - HON ANDAS INTE! skriker jag i telefonen. SKICKA EN AMBULANS TILL KÅGE, NU  - FORT!!! Tanten vill veta hur gammal Neela är och jag svarar  att jag inte vet, men kommer på att hon är tio månader. Nu har våran fantastiska granne öppnat dörren och jag tror att jag ropar "Hjälp" in i deras hus - i tron att hans fru  - som enligt mej vet allt man behöver veta om barn och därmed kan laga Neela - är hemma. Får senare veta att hon inte ens var i huset utan i en annan stad för operation...

Neela hänger fortfarande i Mårtens armar och är inte längre bäbisfärgad utan blågrå och aldeles slapp. Jag försöker att inte titta. Tanten i luren säger att jag måste göra Hjärt,Lung-räddning och jag ropar in i grannens hus "Är det nåns om kan hjärtlungräddning?" Och samtidigt som jag hör mej själv ropa kommer jag på att det kan ju jag... Tror jag. Jag rycker Neela ur mårtens famn och kastar telefonen på honom (kan förövrigt meddela att allt detta går fruktansvärt fort och det är ju omöjligt att uppskatta tid i såna här situationer men jag skulle tro att det rör sig om högst nångra minuter om ens det).

Jag lägger ner Neela på grannens bro och ska börja blåsa på henne när jag hör hur Mårten och grannen säger åt mej att hon andas själv. Jag blåser lite för säkerhets skull. Grannen har nu fått på sig kläder och blinyckel och vi löper ut till en farligt snabb bil och kör för att möta ambulansen.

Under hela färden in till stan ligger Neela i mina armar totalt okontaktbar. Hennes ögon är öppna, men hon ser inget. hon andas stötvis, har en underlig grönaktig hudton och jag är inte alls säker på att hon verkligen får i sig någon luft. Hon reagerar inte på tilltal, inte på smekningar eller smärta. Det är som att hålla en docka, som att hålla skalet Neela men utan Neela i. Det är en upplevelse jag ALDRIG vill behöva vara med om igen.

Jag gråter, ylar  och försöker få mitt barn att svara mig, men utan framgång. Jag försöker sjunga för henne, men det finns inga toner i stämbanden. Grannen sägger en hand på mitt ben och säger "Lugn Sandra, det kommer att gå bra" och det känns bra att han gör det men just i stunden har jag svårt att känna mig övertygad.

Bilen går fortare än vad som någonsin kommer att bli lagligt i detta land och vi möter ambulansen bredvid brandstationen så vi saktar in, men det gör inte dom. Dom fortsätter med blinkade ljus sin färd mot Kåge utan oss. Mårten har larmcentralen i örat och tydligen har det blivit något missförstånd mellan larmcentralen och ambulanskillarna som inte fått veta att vi skulle möta dom.

Vi fortsätter färden och blir insläppta i ambulansinfarten på akuten efter att ha mött ännu en ambulans som tydligen var påväg för att hjälpa Neela, men den hade bara hunnit till lassarettsbacken. När vi stannar bilen och jag kliver ut med Neela så blinkar hon till och nu ser jag att hon ser mig.  HON ÄR TILLBAKA.

Personalen på akuten tar hand om oss och vi blir inlagda på barn men får åka hem vid tretiden. Ambulanskillarna kommer in och pratar med Mårten direkt de kommer tillbaka till lassarettet och förklara varför vi missade varandra. Dom är förövrigt dom enda som rör vid oss på det där braiga "vi tar hand om er nu- sättet". Dom tar även hand om vår stackars granne som så chockartat blir uppväckt tidigt på söndamorgon av panikslagna föräldrar och sjukt barn. Grannen blir bjuden på kaffe och får lugna ner sig lite innan han och den snabba bilen får åka hem och vila.

Läkaren på barnkliniken kommer överens med sig själv och sin adept att Neela haft feberkramp och det är nästan som att jag får känslan av att "då är det ju ingen fara". Jag och Mårten delar inte deras åsikt på en fläck. Att en åkomma är vanlig (som feberkramp tydligen är hos små barn), och att den är "ofarlig i de flesta fall", övertygar inte mig om att nästa gång - om det blir en nästa - ska jag bara ta det lugnt och kyla ner barnet och om krampen håller i sig upp mot fyra- fem minuter ska jag ge kramplösande (som vi får med i en förseglad liten silverförpackning- visst vet vi hur vi använder den?).

NEJ:

Om jag någonsin igen märker att Neela - eller något annat barn, eller någon annan människa överhuvetaget - slutar andas kommer jag att ringa ambulans. På en gång. Jag kommer inte att vänta fyra, fem minuter och prata lugnt och stilla - för tänk- jag är inte sjukvårdkunnig och det kan ju faktiskt vara så att det inte "bara" är en feberkramp och vem vill ha det ansvare.... "Jag gjorde bedömningen att det inte var viktigt att ringa efter sjukvårdpersonal..."  Inte jag iallafall.... Så jag kommer att ringa - även om mitt barn blir ett av dom barn som kommer att krampa ofta - så kommer jag att ringa. Varje gång.

Slutligen önskar jag ingen förälder den upplevlese vi fick den gågna helgen men om det händer så kanske ni på något sätt kan vara hjälpta av att ha läst hur det yttrade sig för Neela.