Jobbarkompisarna hämtar upp mej med snygg BMW imogon klockan onödigt tidigt. Dagen ska spenderas i Luleå och fika, shopping och god mat står på schemat.
Hoppas bara att jag inte försover mej...
och att jag kan gå utan att ha alltför ont...
och att jag slipper må illa...
och att Neela inte får feber inatt...

Herregud , mitt liv är lite besvärligt nuförtiden - när blir det enkelt igen?
När kan jag få oroa mig över onödiga saker och fördjupa mig i sånt som egentligen inte spelar någon roll?


Veckan som gått har varit händelserik av det negativa slaget.

Natten mot tisdag dog min mormor. Den allra bästaste.

Natten mot onsdag krampade Neela.
Ett av dom kraftigare anfall hon haft.
Vi gav medecin, men det hjälpte inte.
Ringde sjukvårdsrådgivningen som ville skicka ambulans.
Vi avböjde - dom kör ändå så himla lusigt att vi hinner till Umeå innan dom ens är vid sågen känns det som...
Åkte in på akuten själva iallafall (efter vi klätt oss och packat lite viktigheter) och där fick vi ett väntrum längst bort i nånstans.
Väntade en halvtimme på en stressad doktor som inte gjorde nån skillnad för nån förutom att hon berättade att vi får ge krampmedecin2 ggr vid samma kramp, men det måste gå 10 minuter mellan doserna. hon sa också att hon egentligen velat lägga in oss på Barn, men där var det knökfullt och fanns ingen ledig säng (jaa, just det SAMMA barnavdelning som några puckon med makt att bestämma vill LÄGGA NER!?! ) 
Sen vände vi hem igen.
Trött!! 
Behöver förmodligen inte nämna att vi sov som stenar natten mot torsdag...

Suck.

Det är en tid nu. efter den här tiden kommer en annan tid. Då kommer somligt att vara annorlunda, men man kan inte säkert veta vad...