10% av min arbetstid var  - i fjol - ledig tid.

Nu är det 100% Arbetstid och det kan tyckas som försvinnande liten skillnad, men ack och nej

- det är en betydande skillnad.

Dock är det också en skillnad den dagen som jag behöver vabba och antiingen får

80 % av 90% av min lön eller 80% av 100%  - då är det en märkbar skillnad.

Så idag funderar jag...

Vilket är mer värdefullt?

 

Jag är kompis med kaos och uppskattar att vara oplanerad och lite förvirrad - då funkar jag allra bäst.

Jag tror det kallas flexibel med ett annat ord.

Jag tycker att 10 % kaos i hemmet är hemtrevligt och känns bebott

(vill poängtera att det inte på något sätt är en åsikt som delas av min sambo)

men i skrivande stund är det typ 10% ordning och 90% kaos här i huset...

Det är ochskå en typisk 10% som spelar roll...

 

Det är brukligt att som småbarnsförälder vara lite trött ibland.

Det är helt okej - så är livet nu. Men det är inte okej när man är 90% trött och 10% pigg.

Det ska vara tvärt om.

 

Överlag har jag fel ording på procenten i livet såhär mitt i tråkfebruari.

 

Tror att en semester vore bra.

Tror att en semester måste vi ha.

Jo.

har tänkt på det här med att vara beroende.

eller att ha ett osunt förhållande till något.

eller att överkonsumera något som i en rimlig mängd inte är dåligt för någon...

 

Undra om man kan byta ut ett beroende mot ett annat...

 

Jag är nog en typisk beroendepersson.

Jag "fastnar" lätt. I mönster, i spel (tetris), i aktiviteter och filmer...

men mest av allt sitter jag fast i

OSTberoendet. och ett hyfsat värelöst och okontrollerat förhållande till mat överhuvetaget - ja, eller inte typ mat som sallad och tomater, mer typ mat som under sin färd genom kroppen lämnar små kilon här och var där det borde vara... inget.

 

Om jag vore beroende av något annat - cigaretter, snus, narkotika, shopping skulle jag ju kunna sluta - alltså det skulle ju inte vara tvärlätt att bara sluta, men det är fortfarande möjligt. Men jag kan ju inte sluta med mat. Alla måste ju äta. Nåt... och ost..

 

Så jag har nu vid denna aktningsvärda ålder av 33 insett att jag inte har en chans mot beroendebeteendet i sig, men funderar allvarligt på om det finns någon möjlihet till förhandling av själva beroendepunkten.

 

Tänk...

I de bästa av alla fantasier skulle jag byta ut maten mot... Träning!

Yes!

Värsta bästa idén!!

 

Då kommer härmed kvällsosten med tillhörande thekopp och liten macka att bytas ut mot rask promenad och avancerade övningar på gympamattan!

hm...

klockan är nu kvart över tio och sannolikheten för att ovanstående på riktigt skulle hända är väl typ...

Omöjligt!!

 

 

Så kan jag då konstater att inte heller idag var dagen när Sandra slutade med mat. Nä.