Mitt i värsta skrik och gråttiden är vi - men på villagatan 3 är det totalt knäpptyst.
Alla mina barn sover.
Det är så konstigt att det nästan är kusligt.
Jag hoppas inget, jag tänker inget, jag drar inga slutsater men jag konstaterar att precis just nu har ingen av mina flickor ont någonstans och precis just nu får jag en föraning om hur livet skulle kunna vara i en framtid när kolik är ett suddigt minne någonstans i bakhuvet...

---

Igår tror jag att jag gjorde det som kallas "bryta ihop". I går var livet verkligen tungt , eller inte mitt liv, men ansvaret som jag bär för en annas liv och det faktum att hon har så ont så ont i sin lilla mage och jag inte kan hjälpa henne.

Idag har det också varit jobbigt, men på ett annat sätt. För idag har jag kommit igen. Och idag har jag gjort något åt vår situation.

1. Ringde och pratade med BVC-Kajsa, redan efter det kändes det en liten aning bättre

2. var på efterkontroll hos barnmorskan och berättade om Noomis bekymmer på ett sådant sätt att BM valde att anväda sina kontakter och sin auktoritet
 och fixade en läkartid till Noomi på barnkliniken nu i eftermiddag.

3.Träffade sympatisk och noggrann doktor som lyssnade och klämde och lyssnade på mej och sa bra saker. Hon konstaterade att Noomi förmodligen har en typisk kolik och att jag absolut kan prova att ha henne totalt mjölkfri en tid för att se om det hjälper något , men annars - försöka lindra hennes smärta så gott det går och försöka överleva...

---

Inget har egentligen ändrats och ingeting har hänt, jag vet inget nu som jag inte visste i går, men jag mår bättre, känner mig lugnare och tryggare och bredvid mig sussar min lilla tjej, aldeles tyst och precis just nu utan knip...