Det är svårt att sova skönt i vecka 37+några dagar.

Tät i näsan, magen i vägen, trångt i sängen, varmt i huset, stramar och illas i magen om jag tänker att jag ska byta sovställning, Neela sparkas, Neela vaknar -vill ha tutte eller välling eller bara prata lite, Mårten snarkar och låter som ett godståg ungefär, det är fortfarande olidligt VARMT härinne!

Varit väldigt övervakad senaste tiden och känner mej lätt förvirrad över var jag egentligen bor då jag spenderar nästan lika mycket tid på lassa som hemma. Funderar på att skaffa nåt sorts månadsparkeringstillstånd på lassarettsparkeringen då jag har bilen där flera timmar nästan varje dag.

Bäbisen verkar må ok iallafall, igår hade den ett hyss för sig och hjärtat ville slå lite extraslag, villket snabbt kollades upp och vid den kollen slutatde bäbisen med det buset och jag fick åka hem, men förutom detta så har den skött sig finfint under hela graviditeten - bortsett från hur den påverkat den här människan som burit omkring på den.

Träffade en doktor i tidags och hon har klappat bäbisen på huvet och lovat mej att den kommer ut. Nångång. Förmodligen ganska snart. Känns skönt. Det finns ett slut på det här och då kommer något annat. Det kan man inte vara riktigt säker på vad det är men förhoppningsvis innefattar det nya tillståndet någon sorts förbättring av hälsoläget för mig och lite bäbismys för oss allihopa.

Är dock lätt oroad över att Neela ska hoppa sönder sitt syskon då hon alltmer intar stilen "mer vild än tam" snart tvååring. I går blev hon så ivrig och full av överskottsenergi när jag bytt på henne (hon hade ju trots allt måstat ligga stilla på skötbordet i flera sekunder medan jag bytte blöja på henne) att hon under påklädningen hoppade upp och började gnaga på tapeten (!?!?)
Hur normalt är det??
Gör era tvååringar så??

Hoppa är förövrigt ett av min dotters största intressen just nu. Hon hoppar på allt och alla. På soffan, på min mage (ajaj), på mina ben (vet ni hur vassa små tår Neela har?), på sin pappa (det lägger jag mig inte i - nån måtta får det vara på ansvarskänslan), på mitt huvud (det går oftast ganska bra - det är en av dom kroppsdelar jag inte har så ont i), i sängen (inte allt för sällan med resutatet att hon ramlar ner eller skallar sänggaveln), på katten (fy och nej och SLUTA!) i soffan (ofta med reslutatet att hon ramlar ner vilket hon inte verkar det minsta bekymrad över) på golvet (den sortens hoppande uppmuntrar vi), på köksbordet (fullständigt livsfarligt) och på farstubron (även detta ytterst hälsofarligt vilket hon fått erfara vid minst tre tillfällen, men tycks förtränga precis när hoppbehovet kommer farande).

Puh puh, är det nån som har nån sorts tips hur man gör när det kommer en lite bäbis till en familj som innefattar energisk och hoppig flicka på 1 år och tio månader? Hur får man samtliga att överleva? Det är sånt som jag kan fundera på såhär klockan fyra på morgonen när sängen är fulla av familj och det här med att kunna sova känns lätt omöjligt...