Onsdag


Idag har det lämnats barn på dagis för att sedan masa sig till sjukhuset (är det förövrigt nån som lagt märke till hur sjuuukt långt det är mellan parkeringen och centralhallen - vill ha handikappbiljett.nu!). Väl uppe på plan 6 (där jag liksom alltid hamnar i sjukhussammanhang) inser jag att jag inte riktigt vet var min fantastiska auroratant tänker hålla till just denna onsdag och den tant som ska sitta i "du ska hit, och du ska vänta där-kuren" är (förstoss) och fikar. Släpar mej till en soffa där jag vill dö och svimma en stund men inser att det är dåligt läge för sådant när plötsligt ett par människor som jag inte vet namnet på står och pratar med mej och är JÄTTETREVLIGA... känns otrevligt att svimma mitt i deras prat, så jag låter bli.

Fikatanten kommer tillbaka och hon har inte heller nån aning vart min Anita kan tänkas vara. Ringer runt lite och avlämnar sedan mycket nedslående rapport: Jo, men hon är på plan 4 fyra idag - du går bara genom korridoren där (nu anar jag oråd) och sedan tar du hissen där (hiss - det är bra grejjer det) och sedan ser du några stolar (???) och så går du åt nåt håll (ungefär nu känner jag hur marken gungar betänkligt) ...en bit och svänger av vid.... och ...
"Det låter långt" säger jag. Jag är inte så bra på att gå.
(Försöker uppbåda mina sista krafter för att inte bara falla ihop i en gråthög då blotta tanken på att ta mig genom den första delen av vägbeskrivningen får mej att se stjärnor.)
Då reser sig fikatanten och säger att hon tänker följa mig.

Jaha.

Jag vet inte riktigt på vilket sätt det skulle bli kortare för att hon också går men jag antar att det är en vänlig handling. Vi traskar ända bort till fölossningen (jag VET att i meter räknat är det inte långt men mina meter och den generella uppfattningen om vad en meter är är inte längre ens i närheten av samma sak) och fikatanten säger nåt om rullstol och jag svara vänligt att jag ansökt om en men...
Kommer tillslut fram till hissen, åker till rätt plan, ser stolar men kan för mitt liv inte komma på vilket håll jag skulle gå. Chansar och tänker att om jag chansar fel kanske nån vänlig själ kan tänka sig att bära mig till rätt rum. I slutet av korridoren står en stol, eller var det en soffa - nån sorts sittplats i allafall och jag landar tacksamt för att i nästa sekund inse att jag måste kliva upp för nu är vi på samma ställe, Anita och jag.

Kommer in och i samma ögonblick som dörren stängs slås självömkansmekanismen på och jag gnäller allt vad jag orkar och tycker sååå synd om mej själv så Anita spänstar iväg (tänk att folk kan resa sig från stolar sådär utan vidare - helt fantastiskt) och pratar med nån sorts förlossningsdoktor (!). Får tid hos sagda doktor i nästa vecka.

Minsann- där ser man vad lite öppet "det är verkligen synd om mej prat " kan göra. Sedan hittar vi på något som heter förlossningsplan och när jag går känns det betydligt bättre än när jag kom.

Dessutom visar det sig att nån sorts doktor nu plösligt ändrat åsikt i "sandra får leva sitt liv utan järn-historien" och jag kan gå på apoteket och hämta ut ... 
jaa...
jag ska ärligt säga att jagi nte vet vad jag hämtade ut för jag öppnade aldrig asken och kollade, men det ska vara fem av detta nånting och det kostade mig en förmögenhet ( typ 1300kr).

Efter denna prommenad var jag trött. Trött i överallt, men jag visste att när jag tvingat i mig nånting ätbart från centralhallens kyldisk skulle jag bara åka upp på plan 6 igen och där få intaga 1300kronors medicinen och sedan skulle jag (kanske) bli pigg och glad och lyckig... ja, eller iallfall järnrikare än vad jag var innan.

Dessutom ska det tydligtvis vara så att min havandeskapspenning -som mycket starkt lyst med sin frånvaro- skall vara insatt på mitt lilla visakort just idag, men jag har inte vågat kolla, för tänk om det är ett lur, då skulle den här dagen kännas betydligt sämre än vad den gör medan jag fortfarande tror att jag för första gången på länge har nån sorts summa på mitt konto... 

Antar att det är onödig information att jag somnade innan huvudet landat på kudden när jag kom hem (har förövrigt mycket vaga minnen av själva bilfärden mellan stan och lilla gula huset) och vakande inte förrän Neela och Mårten väckte mig.