närmare förlossning...

Och ännu en ny smärtsam erfarenhet rikare. Jag är ytterst medveten om att jag vid några tillfällen sagt att vi skulle ha minst fyra år mellan barnen... Det skulle funnits många välgrundade anledningar till ett sådant beslut.

Men nu är det som det är och snart är även denna tid historia, men gudarna ska veta att det är svårt att se positivt på livet och framtiden just nu.

Halvlåg i soffan och pratade med mårten i går kväll. Skulle stiga uten kom med värmekudde och efter en pp. Gick inte. Överfölls av en strålande smärta rakt över hela svanken. Skrek rakt ut och försökte krypa utr skinnet, vilket gick ganska dåligt. Mårten kom med värmekudde och efter enkvart vågade jag röra på nån lite tå. Tog mig till sängen men när jag vaknade i morse kunde jag inte röra benen. Mårten fick ta med sig Neela till dagis och jag kämpade på med överlevnad här hemma. Efter frukost var hela jag en härva av smärta och lätt beredd att ringaa ambulansen, helt allvarligt, kan ryggen gå av? för det känns verkligen som att det är det som har hänt. Kunde inte sitta, inte stå och inte ligga...

Ringde Jenny och beklagade mig en stund medan alvedonen tog den västa udden ur ilandet. Fixade en tid hos massörerna och ska dit kl 11 - inte för attt jag kan föreställa mig hur Allan ska kunna laga nåt men iallafall...

Mamma kommer iallafall hit och skjutsar mig till stan, att köra bil känns helt omöjligt.

Har sagt det förr och säger det igen: Ska det va så här???