Har ett ganska tydligt minne av att jag tyckte att det var mysigt att baka med min mamma när jagvar liten.

Har ett något mer diffust minne av hur det mer exakt gick till.

Har inget minne av att det slutade med mjöl på stolen, knäckta ägg som vispas runt på vaxduken, alla torra ingridienser i små söta högar på golvet, ett barn med kläder som var lila vid bakningens början men som - strax innan mamman var redo att ge upp och slänga hela degen- var aldeles vita. Barnet lyckligt med mjöl i håret, bakom öronen, på ögonfransarna och typ överallt annars där mjöl kan vilja fastna. Mamman alltmer förvirrad över hur man ska veta hur mycket bakpulver som vill va i smeten när man inte har någon aning om hur mycket mjöl som är kvar i bunken då en till synes betydande mängd placerat sig på allehanda andra ställen i köket... (och lite i hallen i form av små fotspår...)

Det hela slutade med sånadär chokladrutor i långpanna - du vet den där sorten som alla kallr olika namn. Dessa var dock inte på något vis jämförbara med de kakor som var på bilden invid det recept som jag gjort nån sorts ansträngning att följa. Mina och Neelas kakor blev ljusa, lätt knäckiga ganska hårda små kakor med stark kaffeglasyr och ingen kokos uppepå för det hade vi ingen så vi hivade dit lite dekorationshjärtan - för det var vad skafferiet kunde uppbåda denna dag.

Dagens lärdom: Baka med barn är jättmysigt! - när barnet är kanske tre år... Om barnet är typ ett år och nio månader innebär "baka med barn" snarare sanera kök och barn och räkna med att typ allt du tänkt ha i en eventuell smet kommer att hamna överallt utom där du hade tänkt. Aa, typ så.

(Bjöd mamma och pappa på kakorna i eftemiddag när dom var här och dom tyckte förstoss att de var jättegoda, men i egeskap av mamma/mormor och pappa/morfar så tror jag att deras utlåtande hade mer att göra med den lätt plikskyldiga relation de hade till kockarna än om själva kakan i sig... )