har skaffat ny kyl idag.
skitsnygg och silvrig är den.
lägg därtill att den varken fryser någon av den mat vi lägger in till is, eller täcker den med vatten och ni förstår dess fantastiskhet än mer (jo, för det var ungefär det enda som vår gamla kyl åstadkom på senare tid...)

har även skaffat HDbild på tvn.
Inte mycke nytta med HD tv utan HDbild.
Men helt sjukt att det ska vilja kosta såna mängder med pengar för att se klart.
Först ska man betala för tvn, sen ska man betala för kanalerna, sen ska man betala lite till för kanaler med bra bild och det hela är helt meningslöst om man inte dessutom betalar för linser och glasögon med en styrka och vinkling som kompenserar för alla brister befintliga ögon besitter...
Dyrt!
man kanske skulle satsa på ett liv som blind så vore bekymmret ur världen...


När man nu har betalt för ovanstående bör man ju använda sin tv så mycket som möjligt och detta är vi (tyvärr) ganska bra på i lilla -inte längre -gula huset på villagatan, dock har det uppstått ett allvarligt problem relaterat till ovan nämnda tvtittande:

REKLAM.

och inte vilken rekalm som helst utan IKEAs reklam, med bäbisen som inte vill sluta gråta förrän pappan plötsligt befinner sig i underlig och omöjligt att slappna-av-och-sova-position nånstans ovanför säng och bäbis. "Bättre sömn åt nästan alla" eller nåt sånt ...

Och pang och brak så kastas jag tillbaka några månader i tiden och känner hur helvetet fryser i hjärtat. Den där sortens otröstlig gråt som aldrig vill sluta, som börjar om så fort man tror sig klurat ut nån sorts botemedel, den gråten som tar livet av varje nerv, av vett, sans och tanke, som endast känns och bedövar, bedrövar och berövar och som får mig att vända ut och in på mig själv för jag minns så alltförväl hur man känner sig när den femte sömnlösa natten i rad närmar sig och klockan är tov och skriket ännu bara pågått i tre-fyra timmar och man vet att man har minst tre fyra till comming up... i ensamhet ... i vad som borde varit tystnad...

Jag ska inte tråka ut någon med detaljerade beskrivningar om vad som fysiskt händer i min kropp när jag hör den sortens babygråt men jag kan konkludera det hela med att jag kommer aldrig mer att kunna höra en bäbis gråta och inte få totalförlamning och panik...
Så det tänker jag att jag får lära mig att leva med, och jag vet säkrare än jag vetat något förut;
att i det här, inte längre gula huset på villagatan 3, blir det aldrig någonsin några fler bäbisar.
Ever.