Nu ska här gnällas!

Jag har burit två barn.
Två.
Det är inte särkskilt många.
Det finns många kvinnor som burit betydligt fler - men är BETYDLIGT helare än mej.
Det tycker jag är... kul för dom men pisstrist för mej!!!

Jag har SKITONT i ryggslutet, i bäckenet och i överallt omkring där barnen vistades medan de var en (stor) del av mej. Jag är också medveten om att det finns dom som har det värre och att det är mer synd om dom, men just idag är jag mej själv närmast och DET ÄR SYND OM MEJ!!!

Känner mej extremt lättretlig och sur och har dåligt med tålamod med framförallt Neelas alla tretusen humörsvängningar (i timmen) för att jag hela tiden störs av att det ilar och illar och ontar sej där det för länge sedan borde tagit ihop och läkt. Undra om man kan få nån sorts skadestånd för man har så pissig kvalité på kroppen?

Man kan tänka att om kroppen varit lite smart och haft en gnutta självkännedom hade den kunnat tänka:
Eftersom jag suger på att bära barn och inte heller är nån stjärna på att hela mej efter att barnen kommit ut kanske jag helt enkelt inte ska bli så väldigt gravid...
Kunde kanske kroppen ha tänkt...
Men ack och nej.
Inte det.

---

Så nu blickar vi lite framåt - kroppen och jag- och vad har vi då?
Ett år styrketräning för att uppnå en status där jag inte längre är hindrad i mitt dagliga liv...
Och tänk - jag som bara ÄLSKAR styrketräning - kanske skulle börja med lite aerobics när jag ändå vältrar mej i det jag gillar allra bäst??
jiha.

Så om ett ¨år är jag kanske besvärsfri på det viset att jag kan g¨å och stå normalt - men målet var ju att vara i ett sådant skick att jag själv kan välja om jag ska stå på mattan eller ej.
Vilket sorts årtusende ska detta mirakel inträffa??
När jag är förti?
Känns som att det är länge dit.
Känns också som att det där svarta bältet (ni vet det där som tidigare var meningen med livet) är så avlägset att jag har svårt att stava till det.

---

Hur som har jag ju sjukgympat och styrketränat mej i några vekcor nu och det goda nyheten är:
Jag rymms bättre i min vita jacka.
Den onda nyheten är:
att  jag bara blir sämre.

Upplever att jag har mer ont och har mer bekymmer nu än innan jag tränade. Förvirrande och ganska nedslående. Särskilt som jag också betalar dyra pengar för vad jag trodde var bra och uppbyggligt. På fedag är det dejt med sjukgymnasten och då tror jag att jag behöver en fet dos peppning eller så kommer glöden och hoppet att svalna och flyga sin kos.

Det är dock dagens sanning - Det är INTE roligt att styrketräna.

---

Måste jag byta dator nu när ä vill vara besvärlig och aldrig fungera eller kan man lämna in datorn till nån kunnig som kan återställa ä till sitt tidigare skick?
Kanske behöver ä lite styrketräning?
Nån som vet?
Kvande?